Blogg, sociala media och autofiktion
Det var länge sedan jag skrev. Undrar hur många inlägg som börjar så nu för tiden, då bloggandet tillhör dinosauriestadiet i internets och sociala medias historia. Jag vill inte kalla det här för min blogg. Jag ser formatet mer som ett sätt att förmedla en tanke eller händelse som i och med att den nedtecknas linjärt, blir en avspegling av tiden. Oavsett vad man vill kalla det, är det i vilket fall ett sätt att kommentera eller göra sig hörd och sedd. Någonstans tror jag att varje människa vill det, mer eller mindre i någon mening. Nu när vem som helst kan synas för vem som helst verkar behovet vara omättligt. Parallellt med det här växer också den omdebatterade autofiktionen inom litteraturen. Men frågan är om inte autofiktionen alltid funnits i någon mening.
Personlig konst
När jag själv skriver är det utifrån egna erfarenheter och tankar. Men det har inte alltid varit så. Länge värjde jag mig för att vara alltför personlig. Det gällde inte minst i konsten. Jag var mycket noga med att hålla det personliga stången, för vem skulle det vara intressant? Jag tyckte inte att min story var något märkvärdigt eller värt att berätta. Det är först på senare år som jag insett att min bakgrund, likaväl som någon annans, är det som danat mig som människa och att varje människa är unik. Om man inte vågar vara personlig i sin konst, då är det ingen konst, i alla fall inte särskilt intressant.
För hur intressant hade det varit om Håkan Hellström haft den där perfekta rösten som man kan (om man har grundförutsättningarna) åstadkomma med mycket träning och vilja? Visst, man kan bli imponerad av en ekvilibrist, men det är ändå den unika rösten som alla är ute efter. Själv jagade jag länge efter en unik röst, som konstnär. Prövade alla möjliga stilar och tekniker. Som jag letade och letade, samtidigt som jag kom allt längre bort ifrån mig själv. Till sist insåg jag att jag sprungit helt i onödan. Någon konstnär, har glömt vem, har sagt att en sann konstnär har allt inom sig redan. Det kan vara både en tröst och frustration. För mig ger det sinnesro. Allt finns inom en – det gäller bara att hitta det och göra något av det.
Vad sorgen gör
Men nu tillbaka till den första meningen: Det var länge sedan jag skrev. Det brukar heta att livet kom emellan. För min del var det snarare döden som satte sin fot i dörrspringan och ville prompt in. Den tid som passerat sedan min pappas bortgång har varit kämpig på många sätt. Tyngst har förstås sorgen varit, men även allt det praktiska görandet har tagit på krafterna. Att ta reda på, att rensa, att välja bort, att spara, att kasta och inte minst: att ta del av föräldrarnas liv genom deras efterlämnade saker, foton, anteckningar och dokument.
Det sägs att man växer som människa av motgångar som till exempel sorg. Jag känner mig snarare halverad och avklippt. Det enda goda som jag ser i det här skedet, är att sorgen kan generera ny konst, som kanske kan bli ännu mer ärlig, men kanske också mer vågad. För vad har jag att förlora nu? Med nya förluster har också insikten om sakers ändlighet blivit påtagligare än någonsin. Jag vill ta vara på varje dags tillfällen att skriva, om det så bara handlar om en rad eller två. Men jag har sprungit klart. Jag gräver i stället där jag står. Det räcker så.