Meny Stäng

Norra Kvarken – platsen för att fira Volym

Konsttidningen Volym har fyllt 20 år. Volym uppmärksammar konsthändelser utifrån ett norrländskt perspektiv och det har nu gjorts under två decennier. För att hylla detta bjöd Volym in till ett symposium tillsammans med Konsthall Norra Kvarken. Vi som skriver för Volym firade 20-åringen tillsammans med konstnärer och tjänstepersoner från framför allt Västernorrland, där allt startade en gång i tiden.

Konsthall Norra Kvarken

Konsthallen ligger alldeles vid havet på en landtunga, som sträcker sig rakt ut i Bottniska viken. Inbjudna föredragshållare var konstnären Nina Bondeson, poeten Magnus William-Olsson samt Linus Holm, universitetslektor på Institutionen för psykologi vid Umeå Universitet. Värdar för programdagen var Volyms redaktör Ida Rödén och skulptören Mats Caldeborg. Den senare driver Konsthall Norra Kvarken tillsammans med Katrin Z Caldeborg.

Få världen att växa

Hur vi talar och skriver om konst var programdagens tema. Ida Rödén inledde med att berätta om bakgrunden till hur Volym startade och hur hon kom in i bilden. Rödén har sina rötter i Västernorrland, men bor och arbetar som konstnär i Stockholm. Innan Rödén lämnade över till de andra talarna poängterade hon att konstens viktigaste uppgift är att få världen att växa.

Någon som fått världen att expandera är Mats Caldeborg. I det omtalade konstprojektet Konstbiotopen har man verkligen vridit och vänt på konstbegreppet. Att skapa konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar var Konstbiotopens utgångspunkt. Kan man skapa konst för djur och finns det ens någon mening med det? Många har provocerats av blotta tanken, särskilt då projektet erhållit allmänna medel.

Konstens existensberättigande

Nina Bondeson talade Om konstens oomkullrunkeliga berättigande. Oomkullrunkelig. Smaka på det ordet. Konsten måste få finnas i sin egen rätt, utan att man hela tiden ska behöva försvara den. Som konstnär får man ständigt argumentera för sin konst, eftersom vi inte gör någon nytta ur ett krasst nationalekonomiskt perspektiv. Bondeson gav oss den självklara rätten att vara konstnär, utan hurtiga tillrop.

Den konstform som är minst inkomstbringande av dem alla är antagligen poesi. Att skriva och ge ut poesi är en förlustaffär från första stund. Konstigt nog finns det ändå ett lätt förhöjt skimmer över lyriken och i vissa kulturer ses den till och med som den högsta konstarten av dem alla. I Sverige utgör poeterna däremot en skara långt från strålkastarljuset. Om man nu inte heter Tranströmer i efternamn eller Öijer.  Fast det finns förstås många fler där ute som glimmar.

På grund av poesins ställning i vår del av världen, slås jag av att den som skriver poesi lever i en chimär och att poeter mest av alla måste försvara sitt berättigande, inte minst inför sig själva. Det är i alla fall så jag känner när jag håller på med det. Det finns de som menar att skriva poesi är en motståndshandling, eftersom det inte finns något ekonomiskt incitament i att vara poet. Det perspektivet ger en inte bara tröst utan också mod att fortsätta på ett oomkullrunkeligt sätt.

Kritikens uppgift

Vad är kritikens uppgift, kan konsten bidra till kunskap och vad har konsten för roll i samhället? De frågorna ställer sig poeten, författaren och kritikern Magnus William-Olsson. Hans samtal ringade in begreppet performativ kritik som handlar om verkets verkan – vad konstverket gör med oss och vad vi kan lära oss av konsten. Här har kritiken en viktig roll, enligt William-Olsson.

I samband med William-Olssons föreläsning blossade en livlig debatt upp om hur kritiska konstrecensenter får vara. Även om åsikterna var blandade landade de flesta i att välgrundad kritik tillför något för den som läser recensionen och för konstnären, men även konstverket i sig kan växa. William-Olsson menade att det finns ett löfte i kritiken om att leda till förändring, även om en kritisk röst till en början kan kännas jobbig. Fast här anar jag ändå att det kan finnas nålstick som svider även för den mest luttrade konstnärssjälen.

Nyfikenhet och förundran

Konstbiotopen som drivits av paret Caldeborg sedan 2019, vill vända upp och ned på vårt invanda sätt att se och förstå världen. Jag tänker att det i grunden också handlar om nyfikenhet, vilket är ett ämne som Linus Holm forskat i. Med olika grafer visade han vad undersökningen utmynnat i för resultat. Det fanns inget som överraskade, men den belyste ändå vad nyfikenhet kan vara och fungera.

Holm saknade än så länge forskning i fall nyfikenheten kommer minska nu när alla kan googla fram svaren inom några sekunder. Diskussionerna runt bordet tystnar rätt snart då ingen längre behöver sitta och fundera på obesvarade frågor. För att nyfikenhet ska uppstå behöver vi leva i ovisshet, klargjorde Holm. Här ser jag att konstnärerna kan bidra med något som kan återförtrolla världen. William-Olsson påminde oss om att vi behöver förundras. Låt konsten osäkra oss för att hålla mysterierna vid liv – det får bli min uppmaning.

Dagen avslutades med en magisk middag med nyrökt sik i Caldeborgs ombonade sjöbod. Katrin och Mats Caldeborgs värdskap var fantastiskt och tillsammans med Volym blev det här en konsthändelse som kommer stanna kvar länge i kropp och minne.

Länkar