Över allt pluppar AI upp utan att man bett om det. Den kryper in i alla hålrum, hur mycket man än försöker parera. Till slut ger man upp. Precis som Google än gång i tiden kom in i våra liv (numera har ju alla google-mejladresser) har generativ AI och ChatGPT blivit en del av oss, snart allt vad vi är.
Var det bättre förr?
Nej, någon nostalgiker kan man knappast anklaga mig för att vara. Jag använder dagligen digitala verktyg och har alltid föredragit att knappa på tangentbordet än att skriva för hand, när det gäller längre texter. Men redan där inser jag att jag kanske inte längre hänger med. Vem kan fingerställning och vem använder ett riktigt tangentbord? Numera klickar, svajpar och talar man för att få in text och framåt väntar säkert andra inbyggda gränssnitt (i våra hjärnor?).
Alla gör det
Det pratas i alla sammanhang om hur smart och smidigt det är att ta hjälp av ChatGPT eller liknande tjänster, inte minst när det gäller olika presentationer. Man använder det i ansökningar, när man har idétorka, behöver bollplank, vill få fram snabba fakta och sammanfattningar. Men ChatGPT får också fungera som coach, psykolog och läkare. Jag förstår att AI:s förmåga att hantera information kan förbättra och snabba på handläggning av olika ärenden. Det kan och borde underlätta vår vardag. AI kan förstås vara ett fantastiskt verktyg inom medicin, teknik och statistik bara för att nämna några områden.
Kreatörers genvägar
Folk inom digital marknadsföring kan förstås fördubbla sin kapacitet (och inkomst) tack vare AI och ta lika mycket betalt för något som tar hälften så lång tid att utföra jämfört med förut. Det underlättar ju också för dem som tycker att det är svårt eller jobbigt att skriva. Alla konstnärer gillar ju trots allt inte att skriva. Men vi andra konstnärer och kreatörer – varför ska vi låta AI göra det roliga jobbet? Är det inte så att en konstnärlig process måste få ta sin tid? Att gå runt och grunna på ett ord under flera timmar eller dagar. Att låta röriga tankar smälta, sleva runt i den puttrande grytan av idéer och till slut hitta fram till den där meningen eller färgnyansen eller vad det nu är.
Katarsis
Katarsis är kanske ett väl starkt ord, men att finna det rätta ordet eller formuleringen efter att ha fastnat, traskat runt och fastnat igen är en sällsam känsla. Förlorar vi inte meningen med att vara konstnär om det går att sno ihop konst på tre röda sekunder? Är det inte våra idéer som gör oss till konstnärer, som gör oss unika? Vill vi bli summan av den soppa som AI kokat ihop, något som vem som helst hade kunnat hitta på? Inspiration hämtar jag inte i det ständigt pockande (över)flödet utan i min fysiska vardag och i mitt eget huvud. När jag ser hur min granne klipper gräs med pannlampa i oktobermörkret eller när jag duschar riktigt hett eller vandrar längs en vindpinad strand kan tankarna skena iväg och nya idéer flyta upp till ytan. Är det inte konstnärens roll att göra det ingen annan kan göra? Att vara konstnär är att vara människa och gestalta det mänskliga och det som lever och dör, det som krasar, skevar, stinker och blommar. Jag vill äga mitt eget ord. Även om AI kan sno det ifrån mig senare, vet jag att i den stunden jag krafsar ner meningen på papperet är den bara min.