Det är kulturen som får mig, Sverige och världen att rulla
Jag har en åkomma som får mig att må mindre bra om morgnarna. Har egentligen ingen anledning att klaga, men det lägger ändå sordin på morgontimmarna. Det som ändå får mig att lämna lakanen är tanken på att få skriva en eller annan rad. När jag väl är uppstigen och gjort morgontoaletten då är jag redan i färd med att planera kvällens kulturkonsumtion. Ska jag sätta mig i biofåtöljen eller i den vanliga tv-soffan? Ingen möbel är sämre än den andra. Men innan dess ska jag förstås utföra dagens jobb: Göra det möjligt för andra att skapa och visa sin konst. När jag väl får tid framför min egen dator, börjar jag alltid med det roligaste först: grubblar över något ord i en mening eller spottar ur mig en hel text. Och så går dagarna runt i en självgenerande loop. Det är kulturen som får mig att vakna, jobba och konsumera.
Pågående skrivprojekt
Skrivandet har på senare tid tagit mig till en för mig otrampad värld, då jag prövar ännu en ny genre: fantastiken. Trodde aldrig jag skulle hålla på med något sådant, jag som knappt läst fantasy. Men här kunde jag släppa loss mina knasigaste idéer, utan att behöva ta ansvar för om det var rimligt eller bara för mycket. Måste erkänna att jag till en början precis som inför en förälskelse, blev helt uppslukad av att bygga nya världar. När så det första ruset lagt sig, insåg jag hur komplicerat det var att få ihop beståndsdelarna. Det är inte bara att ösa ur sig hämningslöst och tro att det löser sig på slutet.
Jag har sansat mig och bygger numera mer uttänkt med klossarna, som kanske mer än någon annan genre måste passa perfekt med varandra. Varje missmatchning i detaljerna bryter den inre logiken och allt faller platt som en pannkakssmet. Jag har nu kommit halvvägs i mitt skrivprojekt Zumantras, som jag gör under andra kursen i Att skriva barnlitteratur vid Linnéuniversitetet. Efter den här terminen sätter jag dock punkt för kurserna i litterär gestaltning, som jag ägnat mig åt under de senaste fem åren. Efter det här får jag helt enkelt skriva på egna ben.
För övrigt fortsätter jag att skriva konstrecensioner för nätbaserade konsttidningen Volym. Här kommer inom kort en länk till min senaste recension där jag skriver om Freddie Ross och Magnus Gunnarssons utställning Apex på Galleri Renée. Tills dess kan man läsa tidigare recensioner här.
Min kulturkonsumtion
Det har blivit många tyska filmer på sistone: De dödas symfoni, The Sound of Falling och senast Amrum. Den film som framför allt sitter kvar på näthinnan är däremot norsk. Jag pratar såklart om Joakim Triers Sentimental Value. Triers tidigare filmer har inte alls fastnat, även om de varit sevärda. Men Sentimental Value sätter sig på hjärtklaffarna och synnerven, mycket tack vare Stellan Skarsgårds fantastiska närvaro, där varje liten sinnesrörelse blir till ett konststycke. Däremot, hur mycket jag än önskar, förstår jag inte vurmen förDet var bara en olycka. Det är en angelägen film, men vad hjälper det när den inte lyckas krypa under min hud? Jag gick ut ur biosalongen oberörd och jag vet inte varför. Andra klev upp med tårar i ögonvrån.
Missade tv-serier
Under senaste året har jag också ägnat mig timtals åt gamla tv-serier eller filmer som jag missat. Mastodont-serienThe Killing satte verkligen stämningen under sommaren. Efter de 38 avsnitten upplevde jag en tomhet och saknad. Det var något särskilt med att tillbringa 2 280 minuter tillsammans med poliserna Sara Linden och Stephen Holder. Mellan skådespelarna Mireille Enos och Joel Kinnaman råder absolut personkemi, men i dramat skaver de ständigt mot varandra. Ett gäng som jag liksom blev ett med var överlevarna i tv-dramat De levande (SvT Play). Mindhunter (Netflix) är en annan sevärd dramatisering i true-crimegenren, men av ett helt annat slag. I den får vi bekanta oss med hur kriminalpsykologin och dess seriemördarprofilering började i USA under tidigt 1970-tal. David Fincher är hjärnan bakom den här tv-serien som långsamt och nästan omärkligt klöser en fast i tv-soffan.
För någon vecka sedan såg jag till slut Magnolia från 1999. Förstår inte hur jag har kunnat missa denna film som vid det här laget är en klassiker i sin genre. P. T. Anderson har skapat ett drama som bygger på multiplot, likt Robert Altmans ikoniska Short Cuts. Det krävdes två tittningar för att få filmen att landa. Första gången tyckte jag att filmen var påfrestande jobbig, ända mot slutet då kanske trettio minuter återstår. Då sker en märklig växling. Helt plötsligt börjar huvudrollsinnehavare sjunga med, en efter en, i Aimee Manns låt Nothing is Good Enough. I det ögonblicket landar till slut dramat i maggropen. Greppet låter kanske billigt, men i just den här filmen fungerar det förvånansvärt bra.
Återanvänd kultur
Bra kultur slits inte ut i första taget. Just nu ser jag om Bron. Måste säga att Bron är den snyggaste tv-produktionen som SvT skapat på den här sidan seklet, även om äran måste delas med dansk tv. Signaturmelodin Hollow Talk med och av Choir of Young Believers, tillhör också bland det absolut bästa jag hört i tv-sammanhang. Det finns också flera filmer som jag gärna ser om. Bland favoriterna finns Lost in Translation, Perfect Days och JoJo Rabbit. Den senare på grund av (inte bara) slutscenen där huvudkaraktärerna börjar dansa till Dawid Bowies tyska version av Heroes. Det här är mina bidrag till kulturkanon, med andra ord: kultur som håller över tid.