Jag har nu avslutat kurserna i kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet. Det tog ett helt liv att hitta fram till skrivandet. Har aldrig drömt om att bli författare. Det är snarare det levda livet som fått mig att skriva. Efter många krumbukter har jag hittat hem, i alla fall konstnärligt.
Dröm och fantasi
Mina första 3,5 år tillbringade jag på ett barnhem. Den som inte har några förväntningar på livet vet inte hur man drömmer. Det är först nu som jag vågar drömma. Men fantasi har jag alltid haft. Den är ett ymnighetshorn som jag ständigt vittjar. Har också lätt för att se bilder och scener framför mig, ofta kopplat till humoristiska situationer. Det här seendet utnyttjar jag förstås när jag skriver. Jag ser mig som en bildskapare när jag skriver dikter.
Mitt stora skrivprojekt
”Förlossningsvård i livets slutskede” är mitt stora skrivprojekt som jag jobbat med till och från under tre år. Vilken skrivprocess det har varit – från de första stapplande stegen till något som hänger ihop och som jag kan stå för. Det har spretat och böljat fram och tillbaka innan jag hittade formen. Temat är komplicerad sorg och visst bygger det hela på det självupplevda. Det var en utmaning att skriva personligt utan kladd. Å andra sidan – blir det alltför allmänt eller lyriskt fladdrigt sätter sig inte orden hos den som läser. Av min handledare Niklas Schiöler har jag lärt mig att jobba med konkretion, men också att hushålla med känslorna.
Niklas Schiöler
Niklas Schiöler är författare, litteraturvetare och Tranströmerkännare. Tillsammans med Daniel Möller var han redaktör för praktverket ”Svensk poesi” som utkom 2016. Niklas Schiöler har lett mig med lätt hand. Ibland har det varit en aning snårigt att tolka responsen. Jag har behövt läsa mellan raderna, precis så som man gör när man läser poesi.
Runt hörnet
Till hösten väntar kursen Att skriva barnlitteratur, även den på Linnéuniversitetet. Jag är så tacksam att jag blivit antagen och det ska bli hur roligt som helst att skriva för barn. Avslutar med ett smakprov från ”Förlossningsvård i livets slutskede”, som numera finns att läsa på DiVA där akademiska uppsatser publiceras. Återstår att se om det går att bli publicerad på riktigt. Det är egentligen omöjligt att debutera som poet. I så fall ska man vara 17, inte 57.
Det är inget särskilt med den här våren. Fåglarna sjunger. Björkarna har fått sin musörongrönska. Om det inte vore för skuggornas vinkel och hur de fastnar i ditt ansikte. Och vitsipporna jag plockat till dig. Varje årstid har sina sista-gången-blommor. Från och med nu.