Fotografiska
Oavsett hur världen ser ut finns konsten inom och utanför oss själva. Jag har sett flera konstutställningar som gett mig ny luft i lungorna under våren. I helgen var jag på Fotografiska. Där visades en blandning som går från det mest ytliga till allra djupaste mörker. Utställningen med Andy Warhols fotografiska verk gav mig en utvidgad syn på honom. Jag har inte förstått hur viktigt just de fotografiska bilderna var för honom – att de utgjorde grunden i hans konstnärskap. Inte minst de hastigt tillkomna bildremsorna man tar i fotoautomater, blev något av ett startskott för allt som skulle komma sedan.
Elizaveta Porodina är en ryskbördig 34-årig fotograf, som också hon befinner sig i glittriga miljöer, närmare sagt modevärlden. Hennes färgstarka, lätt surrealistiska bilder är hett efterfrågade och hon rör sig ledigt över olika gränser såväl genremässigt som geografiskt.
Jag lämnar nu det glammiga och poppiga för att lyfta Andres Serrano, som med sin fotokonst visar en helt annan bild av världen i konstutställningen Infamous. Där konfronterar konstnären den vita rasistiska historien. Serrano har samlat och fotograferat rasistiska artefakter som cirkulerar ute på E-bay, vilket håller blackface-kulturen levande på ett makabert sätt. Det är en magstark upplevelse som stannar kvar långt efteråt.
En starkt intryck gör också Hjerdt & Kalmérs utställning Ärr. Den vill utmana genom att visa bilder på den kvinnliga kroppen på ett sätt vi inte är vana vid. Här ser jag svartvita och stora bilder på en kvinna med bortopererat bröst. Det är närgånget, vackert och skrämmande.
Till slut bjöd Tobias Gremmlers digitala konst på en visuell fest, som tog plats i rummen på ett oväntat sätt. Det var minst sagt en mångfacetterad blandning av utställningar på Fotografiska som alltid, men kanske mer än någonsin denna gång. Eftersom det var länge sedan jag var där, blev upplevelsen än mer påtaglig. Att möta konst fysiskt är helt klart något annat än att bläddra på skärmen.
Konstutställningar på Ahlbergshallen i Östersund
Det finns tack och lov fortfarande utställningar på närmare håll. Det var länge sedan sist jag skrev en konstrecension och det har berott på både pandemi och för mycket jobb med annat. Men tidigare i april var det dags att vässa pennan (hur länge kommer det uttrycket finnas?) igen och bege sig till Ahlbergshallen – en utställningsverksamhet där Härke konstcentrum och Östersunds konstklubb arrangerar konstutställningar. Där fick jag ta del av Katarina Lundbergs konst. Med största precision i penseldragen och för ögonblicken bjöd hon på en konstupplevelse utöver det vanliga. Jag förstår därför mycket väl varför hon blev 2021 års Härkestipendiat.
Läs min recension av Katarina Lundbergs utställning Närvaro för annan signalkälla för Volym.