Meny Stäng

Kulturen som en läkande kraft

Det senaste året har varit speciellt för oss alla. Även om vi inte drabbats direkt av Covid 19, har pandemin gjort det svåra ännu jobbigare. När livet känns tungt är det många som finner tröst i kulturen. Närmast till hands är kanske musiken, men många söker sig också till litteraturen.

Litterär Alvedon

Någon som ser poesihyllan som ett medicinskåp är författaren och debattören Göran Greider, som är cancersjuk sedan något år tillbaka. I en intervju för P1 Kultur, berättade han hur en dikt eller ett fragment i en bok kan fungera som en flytväst. I stället för att sjunka ner i en tjock roman, blir några rader en ögonblicklig litterär Alvedon. Göran Greider nämner också litteraturens terapeutiska sidor, när man läser eller skriver. Det är kanske självmedicinering i sin bästa form? Själv har jag funnit existentiell näring i Stig Dagermans dikt Höst. Att resa är att dö en smula är en välkänd strof, men det är först när jag fortsätter med nästa rad, från grenen till fasta marken, som det svindlar på riktigt. Tänk att kunna sammanfatta livet med så få ord! Se gärna SVT:s Helt lyriskt, där Amanda Ginsburg tonsätter och tolkar dikten.

För mig har Claes Brittons självutlämnande bok Min mamma är död, varit trösterik under en jobbig period. Den som vågar ta sig an boken kommer att finna en pärla, särskilt för den som upplevt cancer och död på nära håll. Jag sträckläste den och fann mycket tröst och igenkänning. Den gav mig dessutom förståelse för hur det är att möta döden som patient och vårdare. Boken innehåller också beskrivningar av familjens händelserika liv innan döden kom i vägen. Det gör läsningen högst levande, vid sidan om allt det svåra. De avslutande kapitlen handlar om tillvarons innersta väsen och varför vi kan känna sorg när det är som allra vackrast, mitt i den spirande försommargrönskan.

Musik till tröst

Det som lindrar och stärker mig annars är framför allt musik. Mitt senaste inköp (jo, CD gäller fortfarande för mig) är Jakob Hellmans omtalade uppföljning av 1990-talets mest uppmärksammade debut. Äntligen borta som albumet heter, är oväntat vederkvickande trots att det vilar ett lakoniskt mörker mellan raderna. Hans röst är lika oförställd och avig, något som säkert banat vägen för artister som Håkan Hellström och Annika Norlin. Jag kan fortfarande se pojken med den stora hängande gitarren framför mig när jag lyssnar. Som någon recensent skrev är albumet, som att träffa en gammal vän man inte sett på länge och att man kan påbörja samtalet nästan där man slutade. Den psalmliknande Jag kan inte säga hejdå till dig är det spår som lämnar det djupaste avtrycket.

En rätt ny bekantskap för mig är Jay Jay Johanson, trots att han också har rötterna i 90-talet. På senaste albumet Roschach Test är det Why Wait Until Tomorrow, som berör mest. Vackert och vemodigt om något som är lika självklart som svårt, trots att vi vet att vi kommer till en punkt då allt faktiskt är för sent. Nick Cave är kanske inte någon man tänker på när det gäller eftertänksam musik, men albumet The Boatman’s Call lindrar och värmer som ett våtvarmt omslag. Samma känsla, men ännu mer avskalad ger Nino Ramsby, som med sin innerliga röst skapar absolut närvaro. Albumet Du kan och sov nu är som ett helande radband där Ett liv och I en grön liten skog är pärlorna som gnistrar allra starkast. Ramsby lyser även som konstnär. Konst kan helt klart stärka en också, men det är något jag återkommer till en annan gång.